Skåpmat

Här under har jag samlat lite gamla alster från mina tidigare bloggar…

Fast det är ju inte bara för att jag är lat…jag tycker ju om dem och vill ha dem här också :o)
  1. Feminist-Javisst!
***********

Ombytta Roller

Sayya Filosoferar om ESC, Människor, Fred och Johanne Hildebrandt

(Om Musiksmak, ESC i Belgrad 2008, och JHs skriverier i Aftonbladet ang detta)

Jag har nu sett reprisen av ESC.
Blev lite gråtfärdig, faktiskt.
Antar att det bara är jag som ser hur fint det är med Eurovision Song Contest.
Det är riktigt vackert.
Jag ska tala om varför…
jag hade en mindre diskussion igår med en förare angående varför man röstar på sina grannar.
Min teori är att det först och främst handlar om smak…vad man är van vid att höra.
Om man är hårdockare…och har alltid lyssnat på hårrock…sedan man var liten…ja, då kommer man att älska en hårdrockslåt och rösta först och främst på den, och det är högst troligt att det är grannen, som också växt upp med hårdrock som framför den. Eller kanske en släkting.
Om man älskar klassisk musik, då gäller samma sak där. Man röstar på det man älskar och känner igen.
Inget konstigt med det.
Tyvärr har länderna i väst inte samma musikkultur som övriga länder. Under en lång tid var det trallvänliga popballader som vann ESC. Om och om igen.
Det var på den gamla goda tiden när väst dominerade i Schlagerfestivalen.
Länder som tex Turkiet hade ingen chans och hamnade nästan alltid på sista plats.
Varför?
Jo, västländerna förstod sig inte på den sortens musik och röstade på de bidrag som passade deras smaklökar.
Ofta vann bidrag från Irland, England och andra engelsktalande/sjungande länder.
Bidrag från tex Turkiet skrattades ut.
De var charmiga, annorlunda och hade ingen chans att vinna.
Så varför är det inte så längre?
Jo, Europa har vuxit.
Eller styckats ned.
Ett land har blivit två, tre eller flera.
Gränser har flyttats eller skapats. Nya länder har fötts. Europa ser inte ut som förr.
Men musiksmaken hos människor som numera inte bor i samma land är ju fortfarande densamma.
Bara för att man byter adress betyder inte att man ändrar sina smaklökar.
Så enkelt kan det vara.
Samtidigt är det så lustigt….jag skrattade för mig själv här hemma när jag hörde kommentatorerna…
”jaja, de har bytt tolvor med varandra”
”Vi borde få bra poäng av dem…vi gav ju dem en tolva förra året”
”de gav sina grannar de högsta poängen”
”Schweiz borde ge oss bra poäng, vi heter ju nästan samma sak”
”hmmm…får vi inte mer av dem”
Och så hörde jag:
”Ja, det brukar ju gå bra för Turkiet i dessa sammanhang”
Oj, det är verkligen ombytta roler….
För några år sedan hade just Turkiet inte en chans, som jag skrev tidigare.
Detta fick mig att tänka på experimentet en lärare utsatte sina elever för…
Ni vet, först fick klassen höra att de blåögda var klokare och bättre än de brunögda. Läraren favoriserade de blåögda och ignorerade de brunögda, med földen att de blåögda blev stöddigare och presterade bättre, medan de brunögda tappade självförtroendet och gjorde sämre ifrån sig. De hade ju ändå ingen chans…de blåögda var överlägsna för de var födda med blå ögon.
Efter ett tag talade läraren om för klassen att det var ett misstag….det var egentligen tvärtom…de brunögda var bättre och klokare än de blåögda.
Och vips så var det ombytta roller… De blåögda blev nu kuvade utan självförtroende och de brunögda presterade genast mycket bättre.
Precis detta påminner Melodifestivalen mig om.
Det har blivit ombytta roller.
Lite kul är det att sitta och titta på.
Personligen har jag haft turen att växa upp med all slags musik.
Jag förstår både oss och dem, så för mig är det ju inga konstiga svårsmälta toner.
Om några år kommer nog de flesta i Europa att nynna lite igenkännande till tonerna från tex en Rumänsk folkvisa…och tro mig, det kan inte vara fel. Det är ungefär som att få tillskott i skattkistan…man blir lite rikare så.
Så nästa år kanske ett bidrag från Sverige inte låter som alla andra poprock visor…kanske skickar vi någon som tex Nordman att berika den Europeiska musik-kulturen med.
Något vackert mytiskt Nordiskt.
Det skulle vara så fint.
Nåja, nu till varför jag blev så rörd av ESC:
När alla andra gnäller om att man ger grannarna poäng…då ser jag en gest av vänskap.
Länder som har slagits, krigat och separerat säger till varandra:
”Se, jag är inte farlig, vi kan väl bygga upp en vänskapsrelation åtminstånde så här…”
”Vi tycker fortfarande om er, er kultur och er musik …vi ger er poäng”
”Vi är bröder”
En liten olivkvist i form av höga poäng.
Varför inte?
Jag säger: Om det funkar…GO FOR IT!
Eurovision Song Contest enar föredetta fiender…underbart.
”All you need is love…rataratara…Love is all you need”
Jag är kanske en hopplös romantiker, men hellre det än att bara se saker ur negativ synpunkt, som den kära Johanne Hildebrandt.
Jag HAR verkligen försökt att vara opartisk och läsa det hon skriver med öppna ögon….och ändå ser jag tyvärr inte henne som en god person.
Hennes illvilja lyser igenom allt hon skriver om just Serbien.
Jag vet inte varför hon tror att man kan dra alla i Serbien över en kam…det kan man ju inte göra med något annat land, men det är ok med Serbien, tydligen.
Hennes syn på människorna i Serbien är inte vacker eller åtminstånde opartiskt observant…
”Medelserben är en homofob som gillar tjejer med silikonbröst och korta kjolar, för kvinnosynen är sådan på Balkan och Serbien är ett macholand med dåligt rykte.”
Mycket intelligent skrivet av en objektiv journalist i en stor tidning, Aftonbladet, i det neutrala landet Sverige.
Eller…nej, inte alls.
Att serberna i regel hatar homosexuella och Serbien utnyttjar Marija Serifovic som en symbol att de har vunnit över väst, som Johanne Hildebrandt så fint skriver och beskriver Marija som ett offer…stämmer tyvärr inte. Marija Šerifović är född i Kragujevac, (där föddes även jag), hennes mamma, Verica Serifovic är en känd sångerska och hennes pappa Rajko är serb med delvis turkiskt ursprung (och inte romsk…ännu ett fel Johanne) är en stark familj som inte utnyttjas så lätt.
Det finns homofober överallt… tyvärr.
Det finns homosexuella överallt också…även i Serbien.
Jag känner flera, icke utstöta och framgångsrika homosexuella serber både här och i Serbien.
Och angående killar som gillar tjejer med silisar och korta kjolar,så finns de också överallt.
”Kvinnosynen är sådan på Balkan”, stackars Johanne… I vilket land ì världen har du varit, där de flesta killar inte skulle gilla snygga brudar i minikjol, med eller utan silikon?
Och nu pratar jag ju inte om länder där det är förbjudet att bära sådana…jag menar ett land som Serbien, Sverige, Usa, Frankrike…där tjejer faktiskt går omkring i minikjolar. Vem har fått dig att tro att tex svenska killar inte gillar tjejer i minikjol? En snygg tjej är en snygg tjej var hon än befinner sig i världen.
Att smaken är olika, är ju sant…men de flesta killar gillar att titta på tjejer i minikjol.
Eh…macholand? …om det finns macholänder, så skulle jag iaf hellre säga så om vissa mycket kvinnofientliga länder som tex Saudi Arabien.
Serbien är inte mer macho än Grekland, Polen, England, Tyskland eller Danmark.
Johanne Hildebrand skriver också om hur Serbien utnyttjar ESC för att förbättra Serbiens skamfilade rykte, och att Esc öppnar isolationen mot väst lite, för serber kan ju inte resa utan visum till väst.
ALLA länder utnyttjar ESC för att ge landet bra publicitet. Det är inget konstigt… och varför inte utnyttja chansen att visa en bättre sida, när man får den. ESC är bla bra för turismen.
Serbien är ett vackert land med många trevliga människor…både serber och andra nationaliteter, från hela världen bor där.
Och att serber är isolerade?
Johanne borde nog göra ett studiebesök, det skulle inte skada henne…vem vet…hon skulle tom kunna ha trevligt.
Serber behöver visum för att resa till väst…javisst, det är sant…men serber reser, tro det eller ej. De reser på semester till Thailand, precis som vi...de reser till USA både på semester och i affärer, precis som vi…de reser till Europeiska länder på sommarlovet eller på vinterlovet…de reser till Tunisien och Grekland och Turkiet….precis som vi.
Tyvärr reser inte alla, för vissa åker till lantstället över sommaren, vissa reser till en annan del av landet eller till Montenegro, vissa gillar inte att resa och vissa har inte råd, men skulle gärna vilja… PRECIS SOM VI!
Johannes påstående att serber har en legendarisk bitterhet mot väst och att många serbers offermentalitet är större än AIK:s orkar jag inte ens kommentera. Förresten…har AIK en offermentalitet? Vad gör de då…
Tycker faktiskt synd om Johanne Hildebrandt, men det är nog för att jag är en hopplös romantiker, som tror på en bättre värld och hoppas på försoning, medan hon väljer….ja, det framgår väl.
Vet faktiskt inte vad hon har råkat ut för… men något är det.
Sänder massa tröstande serb-kramar till Johanne…..och jag lovar, de smittar inte…du förblir den du är…
”All you need is love …rataratara…Love is all you need!”

******

Jimmy The Swedish TerroRacist

Vaknar upp med samma tanke som jag har haft i flera dagar nu…
”Idag är den dagen då jag ska storstäda”
Men så kommer jag på att det är det ju inte alls…idag ska jag på fest hos syrran, och den börjar kl 16 så det blir inget städa av idag heller…

Fast någon dag snart så vill jag ju städa…innan det blir total kaos här hemma….
Var är min goda fe?
Hon som kan svinga med sitt trollspö och fixa allt…varför har jag ingen sådan?
Funderar på att skaffa mig en egen städerska som ska komma och trolla….men jag har ju inte råd!

”Varför göra det idag…det som du kan skjuta upp till imorgon”
Borde bli mitt nya ordspråk, för jag har blivit så härligt bekväm!
Det är helt underbart att skämma bort sig själv.
Måsten är bara till för dem som har tvångstankar.

På tal om tvångstankar….
Läste inne hos Carin, hur förbannad hon var på någon rasist…så jag kollade lite och hittade personen hon skrev om.
Och FICK DAGENS HJÄRTLIGASTE SKRATT!!!!

Det var nog bland det roligaste jag läst på länge!
Personen i fråga KAN ju inte vara allvarlig.
Jag tror att han kör med omvänd psykologi…
Säger att han är rasist och sen så skriver han inlägg som omöjligt kan tas på allvar av någon…allra minst rasister.
Snarare så blir man anti-rasist när man har läst inlägg som detta:

Jag vill inte bli begravd på en djurkyrkogård…

En kyrkogård där det ligger invandrare i mitt fosterlands jord! Hur ska jag undkomma detta förfärliga öde? De finns överallt i fosterjorden och ligger där långt ner i våra förfäders rötters jord. Varför blev det så? En dag så lovar jag att allt detta skall grävas upp och brännas till aska. Den askan ska sedan inneslutas i behållare och skickas ut ur landet och till den plats där inkräktaren kom ifrån. Jag vill ligga i ren, helig jord, fri från det svarta. Hur skall min själ få ro där nere i jorden om invandrares kroppar ligger runt kring mig? Jag kommer bli till en osalig ande som förskräcker och jagar den svarta massan ut ur landet, för aldrig, aldrig ger jag upp, inte i livet och ej heller i döden kära fosterland. För dig ska jag kämpa ända in i döden och vidare i den så att mina förfäder får ro. Alla mina förfäder ska vara där med mig i dödens land och likt en väldig flod skrämma bort sjukdomen ”invandrare” upp ur gravarna och ut ur fosterlandet. För jag vill få ro inte bara i det här livet utan även i mina förfäders jord, där jag en gång skall vila tillsammans med dem. Jag kräver att kyrkogårdarna rensas upp från alla dessa inkräktare som inkräktar på fosterlandet och inkräktar på landet ända in i döden, för jag vill inte bli begravd på en djurkyrkogård!
Av mig / Jimmy Andersson

Det var riktigt roligt att få vakna till HUMOR…äkta humor.
haha…man skulle ju kunna tro att personen som skrev ovanstående, altså Jimmy, inte har alla dalahästar inne…
Att det är skrivet av någon som har kollat lite väl djupt i hembränningsapparaten…
Själv tror jag att Jimmy är en lustigkurre!!!!
Hallå…självklart är han det!
Ingen människa med en fungerande hel, halv hjärncell i behåll, skriver något som ovanstående på allvar!!!!
Och enligt mig är ju Jimmy ett GENI…han har kommit på det perfekta sättet att omvandla folk från rasister till icke-rasister på mindre än tre minuter, genom att skriva inlägg som ovanstående.
Lägg märke till det dramatiska och lidelsefulla sättet han skriver på!!!!!!!

”Jimmys klagan”
Ack grymma öde
så orättvist!
Jag dog hellre som en gris

än att begravas på detta vis!!!!

(Min lilla vers som blev inspirerad av Jimmy Andersson, aka komikern Jimmy Andersson-The Swedish TerroRacist, har jag döpt honom till.)
Det är ett mysterium att han fortfarande är SINGEL med bara två doftödlor i badrummet som enda sällskap!!!!!

Ett gott skratt förlänger livet!
Jimmy förlängde just mitt med fleeera år!
Dankeschöön Jimmy!

**********


I Aftonbladet skriver de om lyckliga Singelkvinnor http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2257781.ab.
Jag har ofta undrat om det finns andra sorters lyckliga kvinnor.
Ok, då…det finns det säkert, men jag tror ärligt talat att singlar är lyckligast, men att de bara inte kan värdesätta den lyckan, för att de inte är medvetna om hur bra de har det Mycket glad
Det fick mig att tänka på ett gammalt blogginlägg, jag skrev i Aftonbladets blogg.
Gammalt, men alltid aktuellt. Enda skillnaden är nog att JAG numera är en Lycklig Singel!
Jag skrev ”Lägg aldrig din lycka i någon annans händer” efter att jag läst en miljon blogg-inlägg, där kvinnor och ett par män, mådde så dåligt pga ett kraschat förhållande.
Tycker nog själv att jag fick fram rätt mycket i den.
Ang Aftonbladets artikel:
Jag tycker ordet freemale är löjligt!
Vem kommer på sånt?

Lägg aldrig din lycka i någon annans händer!

En väninna sa till mig en dag:”Jag har träffat en ny kille, Jag är sååååå kär!”

I samma ögonblick fick jag ont i magen och min första tanke var ”Å, NEJ!!! Stackars, stackars hon”

Jag fick trycka undan en impuls att få henne att komma till sina sinnes och inse att hon inte behövde en ny kille.

De gifte sig, skaffade barn och flyttade ut på landet där de skaffade en massa djur.

Idag är de skilda.

Förhållanden är svårt att leva med.

Jag läser i blogg efter blogg om krossade hjärtan och krossade drömmar. Det finns många egoister i vår värld, tyvärr….många som inte bryr sig om de sårar någon, bara de själva får vara lyckliga… Så är det.

Hector undrade i sin blogg om det finns perfekta förhållanden.

Min lillasyster sa till mig, när hon var liten, att hennes kille ska vara perfekt.
”Perfekt?” undrade jag ”ingen människa är perfekt”.
”Jo”, svarade hon, ”han ska vara perfekt för mig”
Och där har vi det…så enkelt är det, så att bara ett barn kan komma på det enkla svaret.
”perfekt för mig”
Det finns egentligen inga perfekta förhållanden, men man kan ju skräddarsy sitt med den man tycker om. Och på så sätt skapa ett perfekt förhållande, just nu.

Man förändras ju med tiden och det som var perfekt igår behöver ju inte vara perfekt idag.

Perfekt just nu – det finns.

Själv har jag svårt att förstå denna desperata önskan att tillhöra någon…att vara en av två i ett förhållande.

Jag har aldrig kunnat säga ”min man” eller ”min pojkvän”,

så som de flesta andra lite skrytsamt inflikar i ett samtal.

Det är som om det ger dem lite högre klass, och de vill påpeka att de faktiskt har lyckats här i livet genom att skaffa sig en pojkvän.

Jag älskar att vara själv!

Singeltiden var nog den lyckligaste tiden i mitt liv….allt annat var bara nervöst och arbetsamt.

Att få rå om mig själv, vakna på morgonen och sätta på musik, koka kaffe och bara få vakna i lugn och ro….såååå mysigt!

Att få vara hänsynslös och bara göra som jag vill, när jag vill och hur jag vill, med vem jag vill….Om jag vill måla en tavla eller skriva en bok utan att duscha eller klä på mig, eller sova i flera dygn….så är det bara upp till mig…det är livet.

Ändå har jag nästan alltid haft förhållanden….långa sådana…och ibland mycket destruktiva och jobbiga.

Mot bättre vetande så blir jag kär. och då gör jag mitt allra bästa för att det ska fungera. Kosta vad det vill av mina nerver, min psykiska och fysiska hälsa, och på bekostnad av min självständighet och behov av ensamhet.

Så har det varit…och det har varit jobbigt….men allt händer av en anledning och jag har lärt mig massor.

Jag har lärt mig att lita på min intuition….att inte vara så självuppoffrande, att värdesätta just nu.

Jag har också lärt mig att se olika tecken och att vara min egen bästa vän.

Så just nu har jag en kille som jag vet älskar mig. Han älskar mig just nu.

Vi har varit tillsammans i sju år, och det har varit minst fem jättejobbiga år….de senaste två har blivit så mycket bättre.

Kanske kommer han och jag att hålla….kanske inte.

Just nu är det helt ok, och det trivs jag med.

Men så fort jag märker att något inte stämmer så kastar jag mig in i en fantasi om hur jag ska möblera min alldeles egen lilla lya…där jag ska få leva mitt alldeles egna lilla liv.

Eller ska jag kanske sälja allt och bo utomlands ett tag?

Det är alltid bra att ha en back-up plan som gör en lycklig…det har jag lärt mig.

Och jag vet att jag kommer att bli lycklig, med eller utan man.

Det tog mig 44år att inse allt detta…jag visste allt detta förut, men kände det inte riktigt….så jag behövde nog gå igenom allt jobbigt för att komma hit.

Önskar bara att jag kunde förmedla detta till alla svikna och övergivna som sitter och gråter.

Var det någon som inte insåg hur värdefull du är? Någon som du gav allt till, som de sen slängde iväg, som om du var skräp? Så tråkigt för dem….dessa mentalt och känslomässigt begränsade….det kommer att komma en dag då de kommer att sakna just dig, då de kommer att ångra sig bittert….kanske kommer de att tala om det för dig, kanske kommer de att lida i tysthet….men den dagen kommer. Och den dagen kommer oftast när du verkligen har gått vidare.

Det blir bättre, Du kommer att bli stark igen, du kommer att skratta igen och du kommer att älska lika starkt igen…ge dig själv en chans att bli lycklig, och älska den lilla människan du är, med alla dina fel och brister.

Om du tror att ingen annan bryr sig om dig…bry dig om dig själv….Hjälp inte dem som har sårat dig, bry dig om den lilla sårade människan som bor i ditt bröst, och vet att du aldrig är ensam…du har ju dig själv….det bästa man kan vara tillsammans med.

Lägg aldrig din lycka i någon annans händer!

Amen



**********

Den här lilla storyn är inte aktuell jag skrev den för några år sedan… däremot gör den mig alltid glad och därför hoppas jag att fler kanske blir gladare, om inte lyckliga…


Ensam Ensamhet

Då är man ensam igen….. Tanken bara slog mig häromdan, och jag har inte slutat att suga på karamellen än.

Jovisst är jag ensam, jovisst hade/har jag känslor för honom … det har jag haft för alla mina killar …
Men, jag kan inte rå för att jag bara myyyser när jag tänker att jag är ensam.

Och allt började på en nattbuss för ett par dagar sedan …

Jag var på väg till jobbet med 192an mot centralen … trött och hängig som jag alltid är när jag är på väg till jobbet, vilken tid på dygnet det än är.
Busschauffören har radion på ganska högt, eftersom det bara är jag och han på bussen.
Plötsligt väcktes jag ur mina dystra grubblerier angående mitt miserabla liv, av en liten vers i en menlös jazzig sång.

”Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två”

Ja, det stämmer… jag har själv sagt det nån gång för länge, länge sedan … när jag var tuff och stark och mig själv.Jag började tänka på hur mycket det stämde… En gång, när jag var tillsammans med min föredettaföredetta, gick jag med några kompisar till kvarterskrogen … vi hade jättetrevligt och satt där i ett par timmar.

På vägen hem sen var det mindre kul: alla hade någon att gå hem med … sina män och pojkvänner.

Jag hade ingen, för att min kille var ute med sina kompisar som vanligt, och skulle inte komma hem förrän på morgonen … eftermiddan … nästa fredag?

Runt omkring kunde jag se in i andra människors lägenheter…
där var det varmt och ljust och mysigt …
alla som hade någon verkade ha perfekta liv…
jag skulle hem och titta på Tv medan min käre pojkvän var ute och hade sitt livs bästa tid.

”Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två”

Just det tänkte jag på just då.

Hur mycket roligare är inte livet när man är singel?

Då vet man ju att man inte har någon… istället har man alla!!!

När han kom hem den natten … aspackad … slängde jag ut honom illa kvickt. Sen väckte jag min 12åriga dotter, och så firade vi med att baka en underbar jordgubbstårta…mitt i natten! Vi tog till och med kort. En liten fest.

”Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två”

Nu är jag där igen … börjar att bli en vana.

Min föredetta var hemma hos sin kompis … kom inte hem, så jag ringde… hörde att de hade fest, men han sa att det inte var så.

Vad korkad jag kände mig, ojojoj!

Jag försökte med att säga:

”ok, jag kommer dit för jag har inget att göra.”

Fick till svar att det inte var en så bra ide.

Vad jag gjorde?

Ja, inte åkte jag dit i alla fall. Jag packade allt han äger och har på ca 20 minuter, och skickade allt till festen i en taxi. Han var ju ändå där han ville vara.

Behöver jag säga att det kändes bra?

”Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två”

Så där satt jag på en nattbuss och började må så bra!

Tänkte på hur skönt det kan vara att vara ensam.

Var på en fest, jättefull… mer än jättefull.

Träffade en kille som verkade jättespännande. Vi förspillde ingen tid: satt och dreglade över och på varann nästan omedelbart. Han ville följa med mig hem … jag bodde i närheten … jag sa ja. Sen gick det ett par minuter. I mitt huvud snurrade bilder av en vilt främmande kille som gick omkring i min lägenhet i bara kalsongerna på morgonen…

Å andra sidan kunde jag sno med mig en räkmacka, smyga hem, klä av mig alla kläder och sitta och glo på tv resten av natten och äta min räkmacka.

Räkmackan vann!!!

Jag fick smyga ut genom bakdörren från festen och en mycket förvånad kille, som inte kunde ta ett försenat ”nej tack”.

Vad mysigt det var att komma hem ensam, och vad gott den där räkmackan smakade. Det är faktiskt jätteskönt att vara med sig själv… då vet jag att jag är i ett mycket gott sällskap :O)

”Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två alalalalalalalalllalalalallal!!!!!!!”


*********



”För i den här manliga kroppen finns det en kvinna som vill komma ut!”

Jag var ute och stod och dansade själv på dansgolvet
när en ung invandrarkille kom fram till mig och ville dansa.
Snäll som jag är, fick jag ett raseriutbrott och sa att han skulle sticka iväg,
samtidigt som jag viftade med armarna som om jag försökte sjasa iväg ett gäng flugor.
Jag dansade färdigt, rättade till min enorma uringning och gick fram till killen och hans kompisar.
”Vad var det du ville?” frågade jag.
”Jag undrade om du ville dansa” sa han lite förvånat.
”Jaha, såg du inte att jag redan dansade?” frågade jag lite elakt.
Men eftersom jag tyckte lite synd om killen,
för hans kompisar tyckte att det var jättekul att han blev så förnedrad av en tjej,
så sänkte jag rösten, tittade lite plågat och bad om ursäkt:
”Jag är ledsen, jag är lite grinig just nu, jag ber om ursäkt för mitt dåliga uppförande”,
så lutade jag fram och sa lagom högt så hans kompisar skulle höra och även ta en titt i min uringning,
”Anledningen är att jag ska genomgå en jobbig operation snart, och jag är lite orolig”.
Killen och hans kompisar förstod att jag hade anledning att bete mig konstigt
och frågade mig omtänksamt vad för slags operation det handlade om.
De såg verkligen intresserade ut, och såg på mig med medlidande.
”Jo”, sa jag och bröstade upp mig allt jag kunde,
”Snart, mycket snart kommer jag att vara en riktig kvinna”
och avslutade det hela med att säga högt och tydligt så att alla verkligen skulle höra:
”För i den här manliga kroppen finns det en kvinna som vill komma ut!”
Sen tackade jag dem lite snabbt för deras omtanke och gick iväg.
Bakom mig stod en mycket förvirrad kille och hans väldigt roade kompisar.
Det var ju tur att jag överlevde den gången….
för när jag gjorde samma sak med en arbetskamrat en gång, en äldre svensk lokförare,
så ville han slå mig och talade om att såna som jag inte borde finnas, för vi ser ju ut som riktiga kvinnor.
Det tog ett tag innan han förstod att jag faktiskt var kvinna och bara skojade med honom,
fast först tog jag upp fighten, för jag anser ju att även transvestiter har rätt att leva
utan risken att bli misshandlade.
***********

Oskulder, Madonnor och Horor

Hmmmmm….
Jag har funderat länge om varför detta med sex är så tungt för oss människor?
Nu menar jag inte att det är tungt att ha sex…fast det kan det ju vara ibland….om man är med fel person.
Jag menar att de riktlinjer vi moderna människor lever efter oftast handlar om sex i någon form, (och här pratar jag inte bara om vår kultur, fast våra fördommar skiljer sig ju inte så mycket från vissa andra kulturer):
Oskulder respekteras för deras fantastiska förmåga att hålla på sig.
De promiskuösa föraktas för deras bristande karaktär…dvs oförmåga att hålla på sig.
Man ska inte ligga med killen på första dejten…
Man ska inte ha sex med många.
osv…
Kvinnor i samhället är uppdelade i tre grupper:
Oskulder, Madonnor och Horor
Oskulder: Man tar för givet att de då är väldigt snälla och harmlösa, goda personer…lika oskyldiga i själen som någon annanstans, för deras vackra själar har inte besudlats med….usch s.e.x
Madonnor: Kvinnor som har sex, men inom legitima ramar…..de är endera gifta eller lever i ett stabilt förhållande…De är väldigt respektabla kvinnor som har sex för att uppfylla sin hustruliga uppgift
Horor: Dessa är de lägsta av alla kvinnor…Det finns i två varianter: De som kn*llar runt med många olika partners…och de som kn*llar runt med många olika partners och dessutom tar betalt.
Det är helt ok att spotta och fräsa när man nämner horor, för de förtjänar inte bättre.
Horor hamnar i helvetet, fast de är också de enda av ovanstående exempel som inte är tråkiga i sängen….speciellt de som tar betalt, för de blir ju så avancerade att vanliga dödliga bara kan gapa av förundran…kan säkert svinga sig i takfläkten och joddla samtidigt…
Sex är så farligt…..för både män och kvinnor….fast det är värre för kvinnor, då det oftast är deras fel att en stackars man ”trillar dit”.
Tänk bara på Adam och Eva så förstår ni hur det egentligen ligger till här i samhället.
I vissa kulturer ser man hellre sina döttrar dränkta än att de har sex.
Man låser in sina döttrar och bevakar deras oskuld så att man slipper dränka dem.
Och man blundar för om dottern är överintelligent och kunde bli kärnfysiker och rädda världen….det viktiga är att hon inte har sex!!!!
För om hon skulle ha det, då skulle
1. Hon vara en förlorad själ.
2. Föräldrarna vara odugliga.
3. Familjen vanärad
4. Hon vara dödsdömd
5. En stackars man i familjen tvungen att döda henne…
Så istället för att leva i lycka och harmoni, lever dessa stackars familjer i ständig skräck…man måste till vilket pris som helst värna om dotterns oskuld! Kosta vad det vill.
**********

Spökerier

ghostdance
Vaknade av att jag har ont i magen (hatar denna tid i månaden)… och av konstiga ljud.
Mitt lilla spöke jag har hemma vill tydligen inte att jag ska sova…eller var det grannarna?
Spöket i denna lägenhet har varit lite småelakt sen jag flyttade in…har nu bott här i sex år och bytt ca 6 dammsugare, massa telefoner…tre microugnar, en brödrost, ett våffeljärn och en diskmaskin. Allt elektriskt har gått sönder!
Saker har bara oförklarligt gått sönder. Glas, tallrikar osv.
Men på sista tiden är hon (för jag tror att det är en hon) blivit snällare.
Det är helt ok här nu. Inget går sönder…
Kanske var det min föredetta sambo hon inte tålde?
Det verkar ju nästan så. Allt har blivit lugnare här nu.
Jobbigt med kvinliga spöken….de är ju så mycket mer bestämda…iaf är denna det. Hon vet vart hon vill att skåpet ska stå…tydligen…och jag vill ha det på mitt sätt. Vi har nog en liten maktkamp, hon och jag.
Ibland saknar jag min lilla farbror, som bodde med oss i Västertorp.
Det var ett äldre spöke som älskade min fotölj i vardagsrummet.
Eftersom jag och min dotter bodde i en tvåa, så sov jag i vardagsrummet.
Varje natt, oberoende av vilken tid jag la mig, hördes det tunga fotsteg från vardagsrumsdörren fram till fotöljen…och sedan hörde man hur någon satte sig tillrätta i skinnfotöljen.
I början trodde jag att det bara var fotöljen som lät, för skinnmöbler kan ju göra det ibland….men varje natt? Och fotstegen?
Ville inte skrämma upp min dotter eller mina besökare, så jag berättade inget…Ända tills min dotter själv frågade om jag hade hört fotstegen och att det brukade sitta någon i fotöljen.
Vi båda hade en känsla av att det var en äldre man, och att han var helt ok…vi brukade säga godnatt till honom när vi hörde honom komma….och senare hörde man honom även under dagtid…fast då fick han flytta på sig ur fotöljen…den var ju ändå min.
När vi flyttade därifrån bodde min syster i lägenheten ett tag. Hon avskydde det! Hennes spökerier var otrevliga och väckte henne på nätterna genom att sätta på tvn, bland annat.
Jag tänkte att det var nog mitt lilla spöke som saknade oss och var lite suris att någon annan bodde där.
Saknade honom faktiskt…han var den perfekta sambon.
Denna lilla dam som bosatt sig här hade säkert velat bo med någon annan…men jag tror att vi börjar gilla varann.
Jag har inget emot henne i alla fall.
Vilken tur att jag lärt min dotter att inte vara rädd för spöken. Det har hon aldrig varit. Hon har alltid varit hur trygg som helst, trots en hel del konstigheter.
Jag hade en skyltdocka i mitt vardagsrum ett tag. Hon hette Gudrun, och såg ut som om hon svävade över marken. Lite småläskig, men jättespeciell och fin. Klädd i en 50-tals brudklänning i tyll, som jag färgat dimgrå/svart.
En dag kom min, då 8-åriga dotter hem helt uppskruvad och skrämd. Hon pratade storögt om Svarta Madam. Jag blev lite irriterad, hon var ju bara 8! Lekte de verkligen sådana lekar redan?
”Äsch, sa jag, Du ser Gudrun?”
”Ja” svarade hon, med andan i halsen och jättestooora ögon.
”Gudrun är Svarta Madam…men hon gillar oss…hon är väl inte elak? Spöken är ju inget man ska vara rädd för, de kan inte göra dig illa…oftast vill de bara ha någonstans att bo. Och vi är ju snälla människor.”
Jag såg hur min lilla 8-åring andades ut och hennes ansikte återgick till obekymrat…jaha…så var det.
Hon bara accepterade och gick lycklig iväg och lekte. Hon tyckte inte ens att det var konstigt. Sedan dess har hon aldrig varit rädd för spöken…bara konstaterat att det finns något som kan vara ett, som om det var den naturligaste saken i världen… (tex lilla farbrorn i Västertorp).
Låter det galet? Det var det enda jag kom på att säga för att rädda min lilla dotters psyke från diverse fobier. Svarta Madam är läskig och hon var ju bara 8.
Dessutom sa jag ju bara vad jag tyckte…jag är inte rädd för spöken…Människor däremot, kan vara farliga.
Så när jag vaknar av div små ljud, så är jag aldrig rädd att det spökar…jag hoppas att det spökar…jag är rädd att det kan vara någon oinbjuden gäst, en människa…spöken är kanske inte hjärtligt välkomna, men att föredra mitt i nattenMycket glad
**********

Min dotters pappa som detta handlar om är död idag, men jag förlät honom allt…önskade honom all lycka.
När allt kommer omkring så klarade jag mig bäst iaf…och jag var uppriktigt ledsen för hans skull.
Han dog rik, men socialt och känslomässigt utfattig…det önskar jag ingen.
Sätter ändå in detta inlägg, för att hylla alla starka kvinnor som lyckats överleva ett jobbigt förhållande och till de stackare som lever ett liv de inte är ämnade att leva, vill jag ge hopp om att det går att ta sig ut.

Mitt Liv Som Hund



Det är några år sen nu.
Jag var runt 25 år och levde i ett förhållande jag inte var lycklig i.

Varje dag gick jag samma väg till jobbet, och varje dag passerade jag en restaurang med en gammal järnring i väggen, ovanför vilken det stod en metallplatta med ordet HUND ingraverat med feta svarta bokstäver. Det var ett slags hundparkering där man skulle knyta fast kopplet i ringen.
Varje dag reagerade jag på något konstigt sätt… Jag ryckte till lite inombords och kände mig obehagligt träffad, som om ordet var menat till mig.

HUND … Jag ryggade tillbaka en aning …

HUND … Jag försökte att inte reagera nästa gång jag såg ordet. Det var omöjligt. Varje dag talade den till mig, som ett slag i ansiktet.

HUND … Hånade de svarta bokstäverna på den decimeterstora silverplattan, och klumpen i mitt bröst växte och försökte att kväva mig…trots att en HUND hade det oftast bättre än hur jag hade det.

Och jag tror att det var där någonstans jag bestämde mig för att ändra mitt liv.
Att ständigt ljuga och vara rädd…att stjäla mina egna pengar för att kunna unna mig lite lyx, typ åka taxi eller köpa något fint till min syster eller mamma …att inte få sova för att jag blev tillrättavisad halva natten, och att sen jobba i 12 timmar…att bortförklara blåtiror, och aldrig få gå på fest eller klubb (jag var 25)
Och det värsta av allt: att lära min dotter att det var så man skulle leva

HUND…

Några månader senare hade jag lyckats att ta mig ur ett 8-årigt helvete…separationen var som förhållandet: våldsam..jag hamnade på sjukhus bla…
Det var en hemsk psykisk pärs för både mig och min sexåriga dotter.
Men direkt efter separationen upptäckte jag att jag inte längre reagerade på samma sätt på det lilla ordet HUND…
I flera år efteråt blev jag bara väldigt ledsen…ledsen att jag och min flicka fått vara med om denna tid…ledsen för att jag tillåtit så mycket tid passera innan jag reagerade och tog mig ut…och ledsen för att min dotters pappa hade varit en så olycklig och svag person, att han var tvungen att kväva mig för det.

Men numera reagerar jag nästan inte alls på detta lilla ord på en metallbit på väggen till en restaurang i Älvsjö…

HUND…jag ler lite vemodigt för mig själv och tänker att livet är allt bra skumt…vi får våra små signaler och meddelanden, men från vem?

Är det bara reflektion av hur jag kände mig?
Eller hade någon fått nog av att se mig leva i misär, och sänt ett meddelande i form av ett ynka litet ord: HUND?
Vad det än var, när jag först såg plattan vaknade något i mig…jag själv.

Annonser

Ett svar

  1. Är man inte lite patriot till sitt hemland ? Jag röstar dock efter smak.

    Men visst undrar man ibland hur det kommer sig att det för ofta läggs höga poäng till sina grannländer och jag kan tänka att det även kan svärta ner hela tävlingen, för mig har det gjort det . Därför skiter jag i pompan, sitter heldre och läser tex en blogg av dig din drottning 12 points from spaces ha ha .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: